sitter här och läser mina vanliga bloggar.
Hamnade som vanligt på Ericas blogg, och även in på hennes mammas.
Deras katt har fint hamnat i himlen, med många bra år på nacken.

Det kryper en känsla i hela kroppen. En kall, förjävlig känsla. För jag vet hur det är att sitta i den sitsen.
Att något hemskt måste ta ifrån det man älskar mest.
I mina ögon är inte ett djur, bara ett djur. De är så mycket mer än vi människor kommer någonsin åstakomma, något bättre, något finare.

När jag tänker tillbaka på Kinnie, min älskade första vovva. Så känns det somatt hon var hos mig senast igår.
Skogen, Mys, Bus, Lekar, Skratt, Kärlek, kärlek i den mängd en människa aldrig kan ge.


Nästa helg är det 1 ½ år sedan hon blev sjuk första gången. För att ett halvår senare förlora henne i den hemska sjukdomen.

Erica med familj, ska veta att mina tankar går till er. Tyvärr har livet sin gång, och det blir aldig rättvist.
de finns med oss vart vi än går, vad vi än gör.