jag har så lätt för att dagdrömma mig i väg.
bort.
till något lite bättre, lite mer spännande, något mer fantastiskt, något mer lyckligare.
går det?
jag har ju allt jag någonsin kan önska mig i de viktiaste punkterna i mitt liv.
kärlek,kärlek,kärlek. överallt trillar det in kärlek till mig.

jag önskar det kunde bli guld.
Guld alltihopa, men jag får nog stå vid sidan av och bara önska.
tillslut vänder jag ryggen till, när inte psyket tål mer.

jag behöver folk runt mig som höjer mig, laddar mig med positiv energi.
inte folk som tömmer mig, kräver av mig. laddar mig med negativ energi.
¨
Varför dras man oftast till det sämre ?
Nu när orken är på noll, jobb om nätter, skola och träning om dagar och kvällar, då är man mottaglig för all skit rent ut sagt. jag känner mig som en magnet.

Nu kom kvinnan i mitt liv. Hon höjer mig. Jag ska gifta mig med henne och röva bort henne till domnikanska republiken.