Nu är det väl inte så värst vackert längre, med slasket.
Men i natt när jag jobbade, jisses. Jag kunde stanna upp flera gånger och bara titta. Det var så vackert, på träden, orörda gator, och mörkt i himlen, men snön som lyste upp.


När jag vaknade senare, låg Tobias kvar i sängen men jag tog på mig kläder, drog ut hunden på bakgården och busade.
Senare förstod väl Tobias att det var ganska mysigt också, så vi körde och hämtade hans hund, Wilma, och upp till ryssberget. Dock har min lilla tjej sådan päls, så kramsnö klumpar sig i mängder under magen, och på de fyra tassarna. Det är hopplöst, för tillslut står hon still och kan inte röra på sig.






Jag blir så lycklig över denna vackra tjejen.
Nästa månad är hon hela två år, vad tiden går fort.
Och min älskade Kinnie hade blivit 8. Hon är inte glömd, någonstans.
Hon finns i våra hjärtan varje dag, varje kväll tänder vi ljus vid hennes grav. Men vi vet, det är hon som sände oss Nellie.
Trots att det snart är två år sedan jag förlorade min största skatt jag någonsin haft, skär det i hjärtat så fort jag tänker på henne. Jag fäller en tår. Hon hade det bästa hundlivet en hund skulle kunnas tänka ha.
Hon var min värld.