Timmarna kryper i väg från mig. Från oss...

När kvällen kommer och han inte är här med mig, blir det tungt. Ensamt. Även fast jag inte är ensam.
Tankarna kommer, och snart, snart snart åker han. Jag vill egentligen att söndag aldrig ska komma, men jag vet, när de första dagarna är borta, känns allt mycket bättre och lättare och jag kommer inte vara ledsen på samma vis längre.
Då är  verkligheten ifatt en, då får man ta dag för dag. Men när man går och väntar in något, något så overkligt, går det inte att styra känslorna. Jag vet inte varför jag gråter, jag gråter så jag får ont i huvudet.

- Men Sötnos, Vi är ju ett Team, vi kommer klara detta.

När det är något som ska hända, och jag inte tror på mig själv, kommer alltid T med de orden. Vi är ett team.
Jag tror på honom till fullo, men ibland rasar världen iaf.

Jag måste göra något annat, så nu väcker jag min älskade hund, och tar en promenad, det brukar få mig att slappna av och tänka på annat.







Lite terapi för mig själv...